Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Corentins hämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Om det plågar dig, min gubbe lilla», sade Peyrade
leende, »så betrakta era hästars skor, och ni ska se, att
ni förrått er själva.»
»Utan agg», sade Corentin och gjorde ett tecken åt
gendarmerikaptenen att komma med hästarna.
»Den där uslingen från Paris, som skodde hästar så
bra på engelskt sätt och lämnat Cinq-Cygne var en av
dem!» utropade Michu; »det har varit nog, att de låtit
en av de sina, förklädd till vedhuggare eller tjuvskytt,
igenkänna och på den fuktiga marken följa spåren av
våra hästar, som skotts med några söm. Vi äro kvitt.»
Michu tröstade sig snart med tanken, att upptäckten
av källaren numera icke var farlig, eftersom adelsmännen
åter blevo fransmän och återfått sin frihet. Hans förkänsla
av hotande olycka var emellertid blott alltför väl grundad.
Polisen och jesuiterna ha för vana att aldrig övergiva vare
sig sina fiender eller sina vänner.
Den gode herr d’Hauteserre återkom från Paris och blev
icke litet förvånad, då han märkte, att han icke var den
förste att meddela den goda nyheten. Durieu hade lagat
den saftigaste middag, folket klädde sig i sina
högtidskläder, och man avvaktade med otålighet de
proskriberade, som klockan fyra anlände, glada och på samma
gång förödmjukade; de skulle nämligen två år stå under
den högre polisens bevakning och ålades att varje månad
inställa sig i prefekturen samt under dessa två år stanna
i Cinq-Cygnes kommun. — »Jag skall skicka er registret»,
hade prefekten sagt. »Om några månader kan ni begära
upphävandet av dessa inskränkningar, som för övrigt
ålagts Pichegrus alla medbrottslingar. Jag skall
understödja er begäran.» Dessa välförtjänta inskränkningar
bedrövade något de unga männen. Laurence skrattade:
»Fransmännens kejsare», sade hon, »är mycket illa
uppfostrad, som ännu inte är van att giva nåd.»
Vid grinden funno adelsmännen slottets alla invånare
och på vägen en god del av byfolket, som kommit för att
få se dessa unga män, vilkas öde gjort dem ryktbara i
departementet. Fru d’Hauteserre omfamnade länge sina
gossar, medan tårar sköljde hennes ansikte; hon förmådde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
