Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Corentins hämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenting säga och var under en del av aftonen djupt
gripen, ehuru hon kände sig mycket lycklig. Så snart
tvillingarna de Simeuse visade sig och stego av sina
hästar, hördes ett allmänt utrop av överraskning,
framkallat av den förvånande likhet, de hade med varandra:
samma blick, samma röst, samma sätt. Båda reste sig
på alldeles samma sätt i sadeln, förde benet över
hästryggen för att stiga av och kastade tyglarna med en
likadan rörelse. Som de dessutom voro precis lika klädda,
hjälpte detta ytterligare till att taga dem för varandras
sannskyldiga dubbelgångare. De buro stövlar à la Suvarof,
fasonerade över vristen, åtsittande vita skinnbyxor, gröna
jaktrockar med metallknappar, svarta halsdukar och
hjortskinnshandskar. De båda unga männen, som vid denna
tid voro trettioett år, voro, enligt tidens uttryck, förtjusande
kavaljerer. Av medelstorlek, men väl växta, hade de
livliga ögon med långa ögonhår och fuktiga som hos
barn, svart hår, vacker panna och en hy, som skiftade i
olivbrunt. De talade milt som kvinnor, och deras ord
kommo behagfullt från deras vackra röda läppar. Deras
sätt, som var mera förfinat och artigt än provinsadelsmäns,
antydde, att bekantskap med människor och saker hade
givit dem denna andra uppfostran, som är dyrbarare än
den första och skapar fulländade människor. Tack vare
Michu hade de aldrig saknat penningar under sin
emigranttid, utan hade kunnat resa och blivit väl mottagna överallt
vid de främmande hoven. Den gamle adelsmannen och
abbén funno dem en smula stolta, men detta var måhända
i deras ställning verkan av en vacker karaktär. De ägde
dessa framstående smådrag, som en omsorgsfull uppfostran
förlänar, och utvecklade en överlägsen skicklighet i alla
kroppsövningar. Den enda olikhet, man kunde märka,
fanns i deras lynnen. Den yngre tjusade genom sin
munterhet, den äldre genom sin melankoli; men denna
kontrast, som var uteslutande moralisk, varseblev man
först efter en närmare bekantskap.
»Ack, mitt barn», sade Michu till Marthe, »hur är det
möjligt att inte älska dessa gossar?»
Marthe, som beundrade tvillingarna både som kvinna
och moder, gjorde en vacker instämmande åtbörd, i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
