Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mount Everest - Ett vad (7 maj 1922)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värde, då de bidraga att i det längsta hålla männen
vid vigör.
Värst av allt är emellertid den oavbrutna
kraftnedsättningen ju högre upp man kommer.
Vid varje ny lägerplats är man fysiskt tröttare än
vid närmast föregående. Och då man når den
sista, från vilken the final dash for the peak skall
begynna, är man i sämre kondition än vid något
av de föregående lägren — om nu icke väderleken
varit ogynnsammare vid något av dem.
För varje steg måste man hava uppmärksamheten
spänd och noga efterse var man sätter sin
fot. Även om detta aktgivande blir en vana,
medför det dock en psykisk trötthet. Än bär det
tvärbrant uppför på klippkammar, rensopade från snö,
än hejdas man av snöfyllda raviner och klyftor,
än tvingas man av terrängens skulptur till långa
tröttsamma omvägar, under vilka man kanske icke
vinner en fot i höjd, men har all utsikt att
förlora vad man förut vunnit. Dylika svårigheter har
varje bergbestigare att övervinna, icke minst i
Alperna, men där finnes ingen topp som överstiger
en höjd av 4810 m, och luftförtunningen vållar
då ingen nämnvärd andnöd. Det är framför allt
vid ett hastigt uppstigande som bergssjukan gör
sig gällande. Då jag den 11 juli 1890 besteg
Demavends topp i Persien, kände jag större obehag,
kväljningar, huvudvärk och sus i öronen på 3250
m höjd än på själva toppen 2 250 m. högre. På
Mus-tag-ata hade jag mellan den 6 och 7 augusti
1894 en fruktansvärd natt på 6 300 m höjd, ehuru
jag ridit upp på jak hela vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
