Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Regnperiod. — Färd till Oran. — Staden med omgifningar. — Tlemcen. — Dess fornlemningar af mohriskt ursprung, torg och qvarter. — Handtverkarbostäder och industri. — Sidi-Bel-Abbès. — Blidah. — Återfärd till Europa. — Fyra vårar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hur enslig stod ej den förfallna hviloplatsen, der den
poetiske konungen nerlade sin bräckta spira! Alla himlens
vindar få fritt husera med hans aska i den remnade
kouba’n, — som, när allt går omkring, aldrig sett en skymt
af de kungliga lemningarne. I fråga om en hel hop
traditioner är någon smula skepticism förlåtlig!
Alla sofde roligt ännu i Tlemcens enda drägliga
hotell, när vi redan genomvandrat mörka gator och infunno
oss vid diligensstationen för att återvända till Algier via
Sidi-Bel-Abbès, en liten uppväxande fransysk köping,
derifrån jernvägen åter vidtager och förenar sig med den
stora kustlinien.
För att få någonting till lifs drucko vi, under det
diligensen förspändes, kaffe i ett närgränsande arab-café,
som trots den tidiga timmen var fullt af gäster, — hvilka
gäster! Svarta, bruna, olivfärgade, tatuerade och otatuerade,
klädda i burnusser, gandourar eller nästan ingenting, men
alla radade kring väggarne med korslagda ben,
allvarsamma, anständiga och moltysta! Vi sågo på hvarann
småleende, fullkomligt utan fruktan, men icke utan liten
„förbauselse“ öfver ödet, som fört oss in på tu man hand i
denna något säregna krets! Nyhetens behag hade
situationen för oss, derom voro vi ense!
Diligensfärden, den räckte 9 à 10 timmar i storm,
ösregn och på så nybanade vägar, att det fullastade
åkdonet med sina sex uthålliga arabhästar jemt sjönk in i
mjuk lervälling, gnisslande af huggen småsten, fylld i djupa
hjulspår. Angenämt var det inte, men desto intensivare
kändes njutningen att återigen få nedsjunka på de
stoppade dynorna i jernvägskupéer. En gång skulle otur äfven
förfölja oss, som hittills blott sällan haft olägenhet af denna
mörka skugga i turistlifvet. — Himlen var nu engång
blefven på dåligt humör och klarnade ej upp. Vårt besök
till den för sin naturskönhet och sina trädgårdar beprisade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
