Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Ellensro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidigt på morgonen hade han och hans
fosterbroder Monok ute på prärien blifvit
öfver-fallna af en flock komanker-indianer, deras
värsta fiender. Dessa voro till häst och hade
så hastigt kommit dem in på lifvet, att de två
tako-indianerna måste fly i största hast. Redan
svängde komankerna sin lasso — ett långt
rep, som indianerna kasta om sina fienders hals
för att fånga dem — och hoppades gripa de
flyende, då båda partierna hejdades af en djup
klyfta. Dessa afgrunder äro ofta 300—400 fot
djupa, och sidorna äro så branta, att man kan
rida hela mil, innan man finner ett ställe, där
hästarna kunna gå ned. Hotade af sina
förföljare funno dock de två tako-indianerna i
denna klyfta en kärkommen tillflyktsort.
När Örnöga såg klyftan, uppgaf han
indianernas vanliga rop Ug! för att väcka sin
kamrats uppmärksamhet, och i nästa ögonblick
för-svunno han och Monok i djupet. Endast
därigenom, att deras hästar stegrade sig, sluppo
komankerna från att följa sina fiender ned i
bråddjupet. De stego ned från sina hästar och
kikade ned i klyftan, men där syntes endast
enstaka träd och låga busksnår. Komankerna
trodde, att deras fiender omkommit vid det
förfärliga språnget, men de ville gärna hafva deras
skalper, och en lång stund redo de därför längs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
