Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Ett nattligt öfverfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Takoindianerna trodde, att de skulle kunna
komma tids nog till Ellensro för att hjälpa
till med försvaret. De hade nämligen icke så
långt till floden, där deras båt låg gömd, och
så kunde de ro rakt till Millars hem. De
skyndade därför att ge sig i väg, fast Monok hade
svårt för att gå. Slutligen nådde de dock
flodens strand, och snart gled den lätta kanoten
— som indianernas båtar kallas — ned för
strömmen, förd af Ornögas kraftfulla arm.
Oaktadt Ellensro under de många åren
aldrig blifvit ofredadt af fientliga indianer,
hade man dock tänkt sig möjligheten af ett
anfall. Därför var ingen rädd.
— Hvilken vakt vill dn taga, Henrik?
frågade Millar sin svåger.
— Hvilken dn vill, John. Låt oss kalla in
hundarna så när som två, så få vi nog
underrättelse, om något händer.
— Låt oss det! Och tag du första vakten!
sade Millar.
Så skedde. Millar och Ellen gingo nu till
hvila, d. v. s. de lade sig på sängen med
kläderna på sig och stirrade ut i mörkret, ty om
sömn kunde det icke bli tal. Henrik Wood
gick upp på vinden och kikade ut än genom
den ena skottgluggen, än genom den andra.
Väl var att Millar, när han byggde huset, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
