Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Tornton och Millar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tala vänligt till mig — mig, som är skuld till
alltsamman!
Millär hade rest sig upp. Nu lade han
båda händerna på sin unge väns skuldror.
— Frank, min son! utropade han. Jag har
länge anat det. Du håller Ellen kär. Finna
vi henne, skall hon vara din.
Millar slog sina armar om den unge
mannen och brast nt i snyftningar, som lättade hans
beklämda hjärta.
Tornton grät icke, men hans blixtrande blick
och hans kraftiga andedrag visade hans inre
rörelse, då han häftigt återgäldade den gamles
omfamning, och han sade endast:
— Tack, fader! Jag skall rädda henne eller
också dö för komankernas yxor.
De, som kände Frank Tornton, visste, att han
icke sade något utan att mena det.
När rasten var förbi, skildes man ånyo och
smög fram med största försiktighet, ty hvarje
ögonblick kunde man vara beredd att komma
inpå fienden. Männen gingo tysta; skulle något
sägas, skedde det hviskande.
Nattfrosten, som klädt skogen i höstliga
färger, hade strött ett prasslande täcke af löf på
deras väg. Man måste i följd däraf gå mycket
tyst för att icke bli bemärkt. Det gällde att
undvika hvarje gren och kvist, som kunde knaka;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
