Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Striden med björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot sadeln och föll i sömn, alldeles uttröttad
och utmattad.
Nästa morgon vaknade jag vid soluppgången.
Hvart jag blickade, stod intet annat att upptäcka
än gräs och blå himmel, och jag kände mig
alls icke väl till mods. Vilse på prärien! Ja,
det var jag, och hur skulle jag kunna finna
tillbaka till kamraterna? Hur skulle jag på
denna oändliga yta kunna finna föda och framför
allt vatten?
Då föll min blick på andra sidan klyftan,
och jag rusade upp, glad och förtjust, ty i
solen blänkte en liten damm. Jag hade sofvit
alldeles intill vatten. Och livad var det för
ett djur, som betade därborta? Det var
antilo-per — däribland min antilop, och åsynen af
den fyllde mitt hjärta med glädje. Raskt
bössan till kinden — där föll den främsta, just
min. De öfriga rusade med ilande fart fram
öfver slätten.
Nu gällde det att komma öfver klyftan till
det skjutna djuret. Först såg jag efter, om
Pluto var väl fastbunden, sedan lät jag min
bössa, sadeln och filten bli liggande, och med
endast min jaktknif som vapen började jag
klättra ned för klyftans branta sida.
Det var icke så svårt, som jag hade tänkt,
ty det fanns en del småbuskar och ungskog att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
