Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Striden med björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålla sig fast i. Jag kom ner på klyftans
botten och började stiga upp å andra sidan. Men
då upptäckte jag, att någon måste hafva
klättrat upp eller ned, innan jag kom, ty jorden
hade rasat ned, och buskarna voro sönderbrutna
på åtskilliga ställen. Emellertid var jag alltför
hungrig att närmare fundera öfver dessa saker.
Snart stod jag vid dammen, drack mig otörstig
af dess svala vatten och fyllde min hatt därmed,
så att äfven Plnto kunde få en släng af
slef-ven. Därefter skar jag ut ett stycke kött ur
antilopen: jag hoppades nämligen kunna steka
köttet med tillhjälp af pinnar och kvistar från
klyftan.
Men som jag går bortemot klyftkanten, får
jag se ett grått hufvnd titta opp öfver
jordranden; en tjock lurfvig kropp följde efter — det
var en grå björn.
— Håhål sa Henrik Wood, under det
Tornton spetsade läpparna till en sakta hvissling.
— Gråa björnen är säkerligen en af
präriens värsta krabater att komma i lag med,
yttrade Millar med deltagande. Det måtte inte
varit någon behaglig lek för en så nng pojke!
— Jag var också allt annat än glad, fortfor
Robert. Det var första gången jag stått ansikte
mot ansikte med »Nalle», och de gamla
jä-garne hade så ofta berättat för mig, hur farligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
