Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Striden med björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
korn på antilopen; den rusade hän till det döda
djuret, tog det mellan käkarna och hade i nästa
ögonblick försvunnit i klyftan.
— Du slapp således lyckligt undan! sade
Tornton.
— Ja, men historien är inte slut ännu.
Varsamt vadade jag tillbaka till stranden; där stod
jag en stund och funderade, hur jag skulle bära
mig åt. Vågade jag mig ned i klyftan, skulle
jag kanske träffa på björnen där i färd med
att förtära sitt byte.
Och nu fick jag syn på Nalle, som klättrade
upp ur klyftan — denna gång på andra sidan,
där jag hade alla mina saker liggande, och där
min häst var bunden — där Pluto stod bunden!
o
A, ni kan inte fatta, hvad jag led vid den tanken!
Min präktiga Pluto ensam — och värnlös —
och hans herre stod på andra sidan afgrunden!
Men jag gaf mig själf ett heligt löfte, att jag
skulle hjälpa Pluto, om det så skulle gälla mitt
eget lif.
Flåsande sprang jag bort till klyftan, och
under tiden såg jag, hur rofdjuret anföll Pluto,
som i dödsångest sprang rundt i en cirkel, så
långt lasson räckte. Björnen sökte emellertid
på åtskilliga sätt närma sig hästen; ibland sprang
den öfver tåget, ibland i mindre cirklar. Ett
par gånger kom det strama tåget in mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
