Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Striden med björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
björnens ben och stjälpte omkull honom på
ryggen. Därigenom blef den alltmer rasande:
ögonen gnistrade, tungan hängde nt nr mnnnen,
och brummandet blef starkare och starkare.
När jag kommit fram till klyftan, klättrade
jag ned med en hiskelig fart. Jag förlorade
därvid bägge djnren nr sikte. Med
ansträngning af alla mina krafter steg jag upp på andra
sidan och sprang bort till min bössa. Jag
vände mig om, rusade hän emot djuren och sköt.
Men lasson — icke björnen — blef träffad, och
Pluto sprang under gladt vrenskande hän öfver
prärien.
Nu kom turen till mig. När björnen märkte,
att hästen sluppit undan, anföll den mig med
ett rasande vrål. Den lämnade mig icke tid
att ladda min bössa på nytt, och jag kunde
blott höja den som slagvapen. Men slaget
gjorde ingen verkan. Så grep jag knifven, men
i detsamma kände jag mig omslingrad af
björnens ramar. Dess glödande ögon stirrade rakt
in i mina, dess klor borrade sig rakt in i mina
skuldror. Då gjorde jag min högra arm fri
och stötte den stora knifven i odjurets bröst.
Vi rullade båda omkring på marken — på nytt
kände jag de förfärliga klorna borra sig in i
mitt kött — och jag skall aldrig, aldrig glömma
det ögonblicket. Blodet strömmade — det skim-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
