Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Striden med björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rade bara rödt för mina ögon, när vi rullade
rundt–––––-Så förlorade jag medvetandet––––
Här stannade Robert. Minnet af den
fasansfulla striden med björnen hade kommit hans
kinder att blekna, och bans åhörare, som med
andlös tystnad följt hans berättelse och för ett
ögonblick glömt sina egna bekymmer, drogo ett
djupt andedrag.
— Och se’n? frågade Tornton. När du nu
själf sitter här och talar om historien, kan ju
odjuret inte helt och hållet ha gjort kål på dig?
— Nej, i sista ögonblicket blef jag räddad,
svarade Robert och for med handen öfver
ansiktet. Där kom Gudi lof hjälp i rättan tid.
Det var en gammal präriejägare William Grey,
som Ni kanske känner, åtminstone till namnet.
Han var ute i gräshafvet på en färd, hade fått
syn på striden mellan mig och björnen, och
skickade den en kula, som gjorde slut på dess
lif. Som en far vårdade han mig sedan flera
dagar och följde mig slutligen till mina
kamrater. A, jag skall aldrig glömma hans
vänlighet mot mig.
— William Grey — honom känner jag
mycket väl, afbröt Millar. Han är en präktig karl
och enligt min mening endast i ett afseende
lite för hård: han hyser ett verkligen okristligt
hat till rödskinnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
