Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Tjut i natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deras bojor, och de hade måst tjänstgöra som
roddare. Och det är lätt att förstå, att
komankerna tvingade dem att ro med helt annan fart,
än Tornton hade gjort. När måltiden var slut,
blef elden släckt och torrt löf strödt öfver
platsen. Och så gick tåget vidare.
Gula Vargen hade all anledning att känna
sig trygg. Han tänkte, att de hvita männen
sökte efter hans spår uppåt själfva floden och
icke å denna biväg. Men han var en alltför
slipad krigare för att uraktlåta något, som
kunde skydda honom mot öfverrumpling. Därför
gjorde han halt först långt fram på natten.
Den sista delen af vägen hade icke blifvit
till-ryggalagd så hastigt som de föregående. Den
lilla floden var nämligen full af uppskjutande
trädrötter och halfmurkna trädstammar, som
gjorde en rodd besvärlig nog i dagsljus men
nästan omöjlig i mörkret.
När de gingo i land, blefvo båtarna
fastbundna och två pålitliga män sattes att hålla
vakt öfver dem, medan höfdingen med de
öf-riga och fångarna gick något längre in i skogen.
Nu blefvo åter holländarna bundna om händer
och fötter med råa skinnremmar. Ellen blef
däremot fri. Gula Vargen kunde nämligen
icke tänka sig, att en flicka på allvar skulle
tänka på att rymma från dem. Två filtar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
