Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Tjut i natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hon haft med i båten på sin olyckliga
stadsresa, fick hon öfverlåtna åt sig. Och så
insvepte hon sig i dem och lade sig — icke
för att sofva utan för att utfundera, hur hon
skulle slippa undan sina vilda vaktare.
Flera gånger ändrade hon ställning, liksom
hon icke kunnat somna, och hvarje gång
spejade hon under halföppna ögonlock, om
rödskinnen höllo utkik på henne. Hvarje gång
märkte hon också, att de följde henne med sina
blickar, och hon kände sig öfvertygad, att
höf-dingen gifvit mer än en i uppdrag att hålla
vakt öfver henne.
Slutligen sökte hon gömma sin ångest i
sömnens armar. Men äfven om hon ett
ögonblick slöt ögonen, for hon strax därpå upp, i
full visshet om sin sorgliga belägenhet.
Mer än en gång såg hon, medan hon orolig
vred sig på sin hvilobädd, att Gula Vargen
eller någon af hans män undersökte de
remmar, med hvilka holländarna voro bundna. När
de gjort detta, gingo de alltjämt bort till henne,
för att se, om hon också var kvar. Då låtsade
hon alltid som hon sof.
Alldeles utmattade af sitt tunga arbete, sofvo
holländarna, fullkomligt omedvetna af sina
fienders ständiga besök. Emellanåt jämrade sig
Helden och hans son, när de stramt spända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
