Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. William Greys berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle handla som en slyngel, som en niding,
om han icke stode vid sitt ord!
Då reste sig höfdingen och svarade:
— Hvita hund, som den där dagen nekade
mig segerpriset. Denna källa har den store
anden skänkt sina barn. Aldrig skola edra
läppar röra dess rinnande flöden. Du säger,
att jag har gifvit dig mitt ord och mitt
bomärke på fritt genomtåg genom landet. Välan
— vägen är fri! Drag ni åstad bara!
Härmed pekade han utåt stäppen, men
mina ledsagare, som voro halft vansinniga af
törst, störtade bort mot källan. Gråt, skrik och
jämmer blandades med vildarnes tjut. Snart
var allt förbi; öfver hälften af min skara blef
mördad af rödskinnen, både kvinnor och barn.
Min lilla Marie var den första som föll, de
öfriga lågo kvidande eller sanslösa rundt
omkring. Indianerna fängslade därpå oss
öfver-lefvande, så att vi icke kunde röra oss, och
drogo sin väg.
Ensamma i öknen, bundna, vanmäktiga lågo
vi där alldeles invid den porlande källan. Efter
som tiden led, blef de bundnas kvidan allt
svagare; ännu en gång hörde jag min hustrus
jämmer — så tystnade äfven hennes röst, och
jag var ensam kvar.
Om morgonen blef jag funnen af en flock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
