Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. William Greys berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
präriejägare. Jag var den ende, som
öfverlef-vat denna fasans natt. De vårdade mig, tills
jag återvunnit mina krafter.
Så drog jag hemåt. Min hustru och min
dotter hade jag förlorat, men ännu hade jag
dock något att lefva för — min lille gosse, min
gamla mor! Jag uppnådde hemmet men —
det fanns icke mera till. Också här hade Gnla
Vargen varit. Jag fann endast en askhög.
Huset hade brnnnit ned, och mina två kära
hade lidit en kvalfull död. Jag började gräfva
bland de brända kvarlefvorna, men då jag
funnit några människoknotor, kunde jag icke
uthärda längre. Med stor ansträngning släpade
jag jord fram till platsen och lade en grafhög
öfver askan. Så skar jag ett träkors och satte
där ofvanpå. Därpå vände jag tillbaka från
den ohyggliga platsen.
Aren gingo, och jag blef indianernas
oförsonlige fiende. Jag greps af blodtörst.
Kanhända har jag någon gång varit för grym i min
hämnd, men jag kan aldrig se en komanker eller
höra hans namn nämnas utan att rysa. Tänk
dig själf, John, om du hade kommit hem och
funnit din Ellen innebränd! Skulle du inte
hafva blifvit lika hård som jag.
— Arme, arme vän! svarade Millar och
tryckte trofast jägarens hand. Du har rätt —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
