Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Skalperingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De bestämde sig således för att färdas vidare,
då Monok pekade bort åt skogsvägen och gaf
till ett raskt: Ug! När de sågo dit, varseblefvo
de en ensam ryttare, som höll stilla och skarpt
blickade omkring sig på den plats, där
indianerna blifvit öfverfallna och barnet befriadt.
Grey vinkade åt de andra att vara lugna,
och de hvita drogo sig oförmärkt tillbaka,
djupare in i skogssnåret.
Indianen var en höfding — det kunde man
se af hans hufvudprydnad. Nu kom han
långsamt ridande, beständigt med ögat riktadt mot
marken. Grey lät honom komma ganska nära
intill snåret, och i detsamma ljöd hans rop:
— Nn, pojkar, framåt!
I ett ögonblick var Indianen omslingrad af
tjugo lassos och ryckt ner från hästen.
Ofver-fallet kom så plötsligt och så oväntadt, att han
icke hade fått tid att försvara sig. Flera
bössor riktades mot honom, men Grey ropade:
— Döda honom icke! Han är vår fånge.
Därpå tog han indianens vapen från honom,
band hans händer på hans rygg och reste
honom upp.
Gula Vargen stod där och stirrade i raseri
på sina fiender.
— Är dn Gula Vargen? frågade Grey med
en stämma, som var hes af sinnesrörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
