Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Vid marterpålen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
roat sig på sitt råa sätt, men de hyste aktning
för tapperheten, och från denna stnnd
betraktades Grey som en äkta krigare.
Vakusa eller Edvard Grey, som vi väl
hädanefter få kalla honom, hade helt naturligt
sväfvat i dödlig oro hela dagen. Han darrade
hvarje gång som en knif susade förbi faderns
hufvud, men till all lycka voro indianerna allt
för mycket upptagna af sin sysselsättning för
att gifva akt på gossens rörelse.
Men i indianlägret fanns ännu en, som
darrade för Greys lif, och det var ingen annan
än Vilda Riset, Matuta, Gula Vargens hustru.
Matuta var nämligen i en mycket olycklig
ställning. Hennes man hade dragit ut med
kri-garne men icke följt med dem hem. Hon hade
gått från den ene till den andre och frågat
dem, men alla voro ense, att han var antingen
fången eller mördad. Hade han denna gång
blifvit tillfångatagen och undsluppe han döden,
hvilket de dock knappast kunde tänka sig, så
skulle hans anseende för alltid vara förloradt.
En gång kan ett olyckligt tåg förlåtas, men icke
två. Till och med om Gula Vargen icke
blifvit dödad, skulle hans lif efter återkomsten bli
synnerligen sorgligt, och hans värdighet som
höfding varda honom fråntagen.
Så tänkte Matuta och detta med rätta. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
