Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vildmarks- och kärleksvisor - Utbölingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gossen vandrar från kärestan sin.
Han går i skogen,
men tungt och lutad som bakom plogen,
ty hemska tankar han bär i sitt sinn.
Då får han den gråtande skrattaren höra:
än fladdra vingar tätt vid hans öra,
än fly två blinkande eldkol i snåren in.
"Kattöga, nattblacka, tig och försvinn!"
Det svarar med späd men gäckande röst
i skogen eller hans eget bröst:
"Hi hi! Ho ho!
Må tro? Må tro?
Jag är ditt barn, som så ungt blev fött;
ditt gift var skarpt och du trodde mig dött,
men jag lever ju än! Jag är kött av ditt kött,
jag följer dig troget till graven, kär fader min."
Den fromme forman, som forslar sin malm,
hör det stöna om natten
och flaxa kring rasade gruvans vatten
och börjar med darrande stämma en psalm.
Vem kan bringa till ro i den vigda jord
den slagne som väntar uppståndelsens ord
i den djupa, den fyllda gropen?
Det är som man hörde det bösta och bända.
Hör ångestropen!
Till tidens ända
de fåfängt sin bön till de levande sända.
Det var på ett bröllop en gång i fjol,
då tystnade plötsligt spelmans fiol
och hela dansen stod stilla –
vem kvider vid knuten så illa?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
