Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) - Sång till psaltare - Löskekarlarnes sång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ej finns ett land, för skönt att eftersträvas
av våra stora drömmars vilda skrov.
Så högt som vattnen gå, vårt mod skall hävas.
Guds anda var i skeppet, fast hon sov.
LÖSKEKARLARNES SÅNG
Vid Fridolins bord satt en dag en främling som högt
ärad gäst. Han var reslig och smärt med goda och
flammande ögon, hans hy var mörk av mycket
vägfarande, men i uppsyn, dräkt och hållning såg han ut
som en adelsman. Få visste vem han var och varifrån
han kom, men de som kände något om hans öden älskade
honom. Man sade att han var bland dem som kommit
längst i konsten att bruka motgångarna till självtukt
och självlöje.
Han stod upp och sade: "I din lustgård, Fridolin, har
jag diktat min och alla rättsinniga löskekarlars sång;
nu vill jag sjunga den." Och alla som voro i salen
lyssnade med bifall, medan den löse personen sjöng i
högmod, harm och glädje.
Nu äro mörkrets fasor övervunna,
nu kan jag le, ty jag har skådat döden.
Nu äro smärtorna som ris förbrunna
i all den heliga och stora glöden.
Jag lever – flöden
av ungdom flamma upp ur årens bränder,
och mot det rika livet och dess öden
välkomnande jag sträcker mina händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
