Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
de tre öfriga herrarna, Hellwer, Fredrik Wolff
och Hardenfeldt, långsamt, under högljudt prat
också började sätta sig i rörelse.
Agnes tog Carters arm och såg under
spetshufvan småleende upp till honom. Nog
funno de ännu båda det litet underligt att gå
så här tillsammans, men hade dock, på det
hela taget lättare än någon af dem egentligen
väntat, återknutit bekantskapen.
Strax i början hade Thomas känt sig en
liten, liten smula besviken på Agnes Stjerne.
Som ung flicka hade han satt henne så högt —
långt öfver Ebba — väntat sig så mycket af
henne, och nu, när han återsåg henne och hon
borde ha nått sin fulla mognad... Hon var
fin, förstås, elegant, taktfull, vackrare nästan än
hon vid aderton år lofvat att bli, men... Men
det var också allt, tyckte han, då han första
gången efter hennes ankomst träffade henne
hos Hellwers. Hon ägde inte Ebbas frimodiga
allvar, inte heller hennes verve och humor och
värme och mångsidighet — heller inte hennes
ungdomliga, besynnerligt rörande
öppenhjärtighet och naivitet. Han hade talat med Alexandra
därom, eller rättare: hon hade talat därom med
honom. Ty sedan äfven hon tillika med sin man
och dotter genom sin svåger Hellwers varit
tillsammans med de nyankomna släktingarna, hade
hon inte kunnat undgå att märka, hur intresserad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
