Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
känt sig underlägsen Agnes och hennes syster
— tung, åldrad, bitter, helt och hållet utanför
de andras krets. Därtill kom, att hon — till och
med som yngre — aldrig ägt någon vidare
sällskapsvana, aldrig lagt an på att förvärfva ett
fint och ledigt sätt. Nu först började hon känna
det som en brist.
För sin egen del kunde hon väl emellertid
nu finna sig i att resignera. Nog borde hon
veta, att en kvinna i hennes ålder och i hennes
ställning vore dömd att bära vissa
förödmjukelser. Men Eva — hennes lilla Eva! Hon
nåde åtminstone rättighet att känna sig stå på
samma nivå som andra unga flickor. Hon hade
rättighet att svärma och drömma och hoppas —
att »ha en god tid», som de brukade säga i
Amerika — hon som andra unga flickor. Och
hon kunde igår på Elofs middag i den gamla
kretsen ha haft en rolig afton — en sådan
afton, som unga flickor länge minnas med inre
stolthet och förtjusning — om inte, om inte...
Sannerligen: Alexandra visste knappt, när hon
i detta ögonblick tänkte på gårdagens
tillställning, hvilken af Karls systerdöttrar som var
henne mest emot.
Hon hade tyst ogillat, att Thomas, i
stället för att fara hem med henne och Eva,
föredragit att gå tillsammans med de andra
herrarna och de båda kvarblifvande damerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
