Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
— Jag hade tänkt att tala med dig om det
redan i morse, fortfor han i samma ton, men
du tycktes inte upplagd.
— Är jag upplagd nu?
— Var nu inte retsam, Xandra. Vi äro
ju gamla förståndiga människor... Du tycker
inte om Agnes?
— Jag har alltid beundrat Agnes, Thomas
— alltid. Du vet, att jag alltid brukade säga —
på den tiden — att hon har allt det, som jag
inte har, och som du sätter högt... Nej — hon
höjde lätt handen — säg mig inte emot! Du sätter
det mycket högt, min vän. Därför har det
alltid förvånat mig, att du — den gången —
ändå kunde tycka så mycket om mig.
— Käraste Xandra — Thomas var uppriktigt
chockerad öfver sammanställningen. — Som om
jag någonsin i mina tankar jämfört dig med
någon annan!...
Alexandra kom fram och satte sig på ett
hörn af den låga hvitlackerade fönsterkarmen
bredvid honom. Som hon nu satt där: hvitklädd,
i half profil, med ryggen mot den fördragna,
solbelysta, gulaktiga gardinen — satt där i
denna flickaktigt själfsvåldiga ställning — var
hon sig nästan fullkomligt lik sådan som hon
varit, när han såg henne allra första gången.
Det mörka rika håret omslöt som en ram det
lilla fina hufvudet, kindens rundning var ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
