Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
tämligen stort sinneslugn beredde sig på att
lyssna till hvad han möjligen kunde ha att
säga henne. Johan stod framför henne, stödd
mot det tunga järnbordet midt i lusthuset, med
ena foten framsträckt och händerna i fickorna
på den igenknäppta dubbelradade jackan:
massiv och satt, allvarlig och bestämd, spärrade han
liksom vägen för henne.
— Hvarför såg du ut som om du hade
gråtit eller vore på vippen att göra det, när
jag i förmiddags träffade dig ihop med honom?
frågade han plötsligt rakt på sak. Nu hade
han henne där han ville ha henne och nu var
det minsann inte frågan om stjärnhimlen längre.
Ebba betänkte sig ett ögonblick. Hon var
för stolt att narras för honom och ville inte
heller, s å mycket tyckte hon om honom. Men
— som hon redan tagit i betraktande — det
var i alla fall en tröst, att han inte alltför
tydligt kunde se hennes ansikte.
— Jag var ledsen, sade hon uppriktigt, lite
trumpet.
— Hvarför?
— Det kan jag inte förklara dig. Man kan
då inte sitta och förklara allting.
Han stod tyst en stund.
— Tror du, att han verkligen menar allvar?
sade han fort och skyggt, inte riktigt tydligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
