Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
Vi hafva i ocb med det närmast förut sagda antydt
faror för protestantismen. Ännu en sådan finnes. Om
katholicismen också på ett alltför sinnligt sätt fordrar Christi
närvaro i församlingen, så måste man dock erkänna, det
denna fordran, att Cbristus är en evigt närvarande kraft, i
och för sig fullkomligt öfverensstämmer med den christna
lärans sanna väsende, och så snart den förloras, är
christendomen på flykt. Men med den vigt, som i protestantismen
lades på det skrifna ordet, var denna fara för handen, ty
äfven härvid kan bokstaf och anda skiljas; och den, som
följer protestantismens historia, måste erkänna, att ej långt
efter de första lifaktiga yttringarne, en död bokstafstro med
blytyngd lade sig öfver kyrkan. De första lifs-symptomerna
efter denna dvala förde med sig pietismen, i den lifvande,
praktiska tendens som deri yttrar sig, bredvid den strängt
dogmatiska som herrskade i kyrkan. Representanterna för
denna tendens äro Arndt, — hvars "Sanna Christendom" ännu
är en hufvudbok inom den protestantiska kyrkan, — Spener,
Franke och Brödraförsamlingen. Här måste likväl en skilnad
göras mellan den gamla och den nyare pietismen. Den förra
var vida mer respektabel än den sednare, ty med det stora
värde den sätter på tron, fattade den denna väl öfver, men
dock ej mot förnuftet, således såsom öfvertygelse om en
ännu oinsedd sanning. Sanning är nemligen från tro
skiljaktig; med detsamma man skiljer tron från sanningen —
förnuftets mål — har man ock skilt den från allt värde.
Pietismen i sednare tider är mera en blott känslo-christendom,
som ej tror att tron har med förnuftet att göra, utan sätter
den endast i känslan af "försoningens sötma"; en farlig afväg,
emedan den lätt leder till att lägga alltför stor vigt på
något så vexlande och oväsendtligt som känslan, och att,
ehuru under alla yttre ödmjukhets-åthäfvor, dyrka sig sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
