Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
har lämnat oförlikneliga prof af uppsåt och förehafvande till att skaffa
rätt och rättvisa och till att handhafva en allvarsam aga öfver dess
undersåtare i högre och nedrigare stånd, alltså förmodar hvar rätt-
sinnig, att ock Guds församlingsrätt förmedels Kungl. Maj:ts makt
varder hägnad, så att de brottsliga utan anseende till personen jäm-
väl ock ecclesiastice plikta för sina missgärningar. Och synes vara
värdt att öfverlägga, huruvida en och annan må vara tillåtligt att
inlösa den kyrkoplikt, som sig pålägges, med penningar och hvad
proportion därvid borde iakttagas. Där ock en sådan penningeplikt
skulle någon af vissa och oundgängliga orsaker efterlåtas, så synes
sådant intet böra hafva namn af böter, hvilka de världsliga mena
höra till sitt forum, utan det må rättare kallas en kyrkoplikt- eller
allmosegift, då en botfärdig syndare gifver efter råd och ämne något
till pios usus och det till att betyga, såsom genom ett bättrings-
tecken, sin kärlek emot fattiga och nödställda. Uti en kyrkoordning
synas ock inga andra böter böra införas, än de, som af andliga
domsäten kunna påläggas, och hvad civilt är lämnas till sitt forum
utan att blifva här determineradt eller namngifvet. Men om ock de
ringare exorbitantier och oljud, som sig tilldrager i församlingen,
dragas under världslig rätt och icke kunna afhjälpas af lärarena och
församlingarnas föreståndare med en färdig och tjänlig näpst, så
skulle olydnad och allehanda yppighet märkeligen taga öfverhanden,
helst efter gemena hopen däraf märker predikoämbetets myndighet
i detta mål vara fallen, för hvilken de allt härtill haft någon ”vägsell
och vördnad. Dock böra de svårare casus alltid handteras genom
kommunikation med przpositis och consistoriis. Men hvad anbelan-
gar den svåraste graden af kyrkostraff, som är excommunicatio maior
eller bannlysning, gör man sig den förtröstan, att grofva laster och
öfverträdelser varda under en gudfruktig och rättrådig öfverhet i
möjligaste måtta hämmade och med behörigt straff ihågkomne, så att
en sådan bannlysning icke skulle synas ofta vara nödig, likväl såsom
förfarenheten nogsamt gifver vittnesbörd om många ogudaktiges för-
härdade sinnen, de hvarken med godo eller ondo låta sig leda till
bättring, alltså må en sådan rätt att sätta hårdnackade i bann Guds
församling intet betagen varda, emedan den är henne i Guds ord
klarligen i händer gifven, och hon den bör exercera alldeles med den
varsamhet och efter den ordning, som Kristus själf föreskrifvit hafver.
Och ett sådant kyrkostraff eller bannlysande har oftare ett star-
kare eftertryck med sig till en sann omvändelse än det svåraste
straff, som af världsliga domare kan påläggas, ty att en förhärdad
snarare däraf röres, att han hörer sig gifvas satan i våld till köttets
fördärf, på det anden skall salig blifva, än att han förnimmer sig
dömas till hvarjehanda lifsstraff. Guds ord har alltså intet förgäfves
den samma graden af kyrkostraff velat låta blifva antecknad och
iakttagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
