Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
liga döden borttagen, hvaröfver han icke allenast hemligen suckar,
såsom fordom gudsmannen och profeten Hesekiel 24: 16, 17, utan
ock skäligen och uppenbarligen klagar med den H. biskopen Augusti-
nus, sägande: Ack, mitt återstående lefverne varder mig förskräcke-
ligit, eftersom jag såsom en half människa icke åstundar efter hennes
död längre lefva. Ack, min käraste vän, ack, min bästa skatt, mitt
trogna hjärta, hvi är du mig så ifrån tagen! du, som var, näst Gud,
min bästa rolighet, min hugnad och glädje. Och varder hans sorg
märkeligen påökt och hans faderliga hjärta så mycket mera böjdt
och beklämdt, när han med sina tåreflytande ögon ser uppå sin
välsignade, endels omyndiga och späda barnhop, huru de icke utan
skäl och orsak visa sig ångse och beklaga sin trogna och hulda
”morkärs” afsaknad, hvilkens moderliga skötsel och handledning de
nu som mest och bäst behöfva. Därför utbrister han med rätta:
jag hafver min glädjes kläder afdragit och sorgekläder pådragit
(Bar. 4:20). Min själ utgjuter sig öfver mig, och mina sorgedagar
hafva fattat mig, min harpa är vorden en klagan och min pipa en
gråt (Job. 30: 16, 31). Och af Esaiz 21: 3, 3: Mig är betedd en hård
syn, jag förskräckes, när jag ser däruppå. Ja, visserligen en hård
syn; ty den ligger här för hans ögon lik, den ett stycke af hans
hjärta var. Såsom en kristen och af Gudi högt begåfvad man, den
eljes nog väl vet med frimodighet uti sådana fall att trösta och
styrka andra, skulle han gärna afbryta sin sorg; men han finner
det med sig, att han är en människa, att hans kraft icke är af sten,
ej heller hans kött af koppar (Job. 6:12). Hvilken man så litet
förtycka kan att begråta sin dygderika Margareta, än som den
h. patriarken Abraham, då han sörjde öfver sin lydiga Sara, och
Jakob, som begrät sin käraste Rakel. Han har ock sannerligen
orsak att sörja; ty den är honom ifrån ryckt, uti hvilkens täckhet
och dejelighet hans kropps ögon sig förlusta kunde icke mindre än
ofvan nämnde Abraham i sin sköna Sara och Jakob i sin dejeliga
Rakel. Hans sinnes ögon kunde än mera hugna sig öfver hennes
dygdiga och täcka Guds beläte, det förmedels den nya födelsen
lyste uti hennes fromma själ. Hon var hans tröst uti bedröfvelse,
hans glädje uti medgång, hans lisa uti motgång. Hans hjärta kunde
förlåta sig på henne och gjorde hon honom ljuft och icke ledt i alla
sina lifsdagar (Ordspr. 31:11, 12). Han hade så många prof af
hennes dygd, trohet och husaktighet, så att han icke tillfylles kunde
tacka Gud för en sådan ädel Guds gåfva. Med största hjärtans för-
nöjelse var hon honom af Gudi gifven, men med hjärtans bedröfvelse
varder hon honom nu ifrån tagen. Ho kan eller vill då förmena
honom öfver en sådan skatts förlust, efter Syraks ord, en bitter klago-
gråt att hålla (Syr. 38:17). Den saliga fru doktorinnan var icke
allenast i sitt hus en härlig prydnad och utom hus det kvinnliga könets
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
