Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två små tjänande systrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4d
hade sä mycket att göra med de små och så var
Elise den yngsta af tjänarna. Hon förstod på
pricken husets äldsta lilla barn och fann alltid de rätta
orden. Hon kunde muntra, hon kunde trösta, och
kunde ställa till roligheter. Ja, hon var som en
liten fé . . .
Alldeles särskildt minnes jag hvilken tröst hon en
gång var för mig. Min syster och jag voro mycket
barnsliga för våra år. Vi voro öfver höfvan förtjusta i
att leka med pappersdockor och vi sysslade med den
leken intill, jag tror, 15 år. Jag glömmer aldrig min
outsägliga förtjusning, när jag med
"pappersdocke"-boken tätt tryckt till mitt bröst smög mig bort till en
obemärkt vrå för att i fred för vår fars Argusögon dels
få leka med dockorna, men mest för att göra
klädningar, hattar etc. åt dem.
Vår käre far gillade dock icke, att vi stora flickor
sysslade med dockor. "Om jag ändå finge se er sy
kläder till er själfva, i stället för de välsignade
dockorna !" suckade han ofta.
Sedan jag blifvit konfirmerad gick jag också och
lärde sy kläder. Snart kunde jag sy mig en klädning
alldeles själf efter dåtidens inkrånglade mod.
Nu skulle man väl tro att far skulle bli glad och
att dottern skulle få beröm? Jo, pytt ock!
Ivlädnin-gen väckte hans stora misshag, då den efter hans
förmenande blifvit för mycket utstyrd.
Men se, den som blef ledsen blef allt jag. Jag tog
naturligtvis till lipen af alla krafter, trots att jag var
både konfirmerad och hade haft lång klädning och det
med släp ändå i ett helt år. I trots af allt detta grät
jag så där storartadt våldsamt, som man brukar i
"ungdomens vår".
Men då var det lilla Elise som blef min tröst.
Sedan jag gråtit ut det värsta af min sorg och hon
talat lugnande ord, tog jag henne under armen och så
vandrade vi två, husets fröken och jungfru ut i vår
stora trädgård, hvaröfver stjärnhimmeln just nu tind-
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
