VÄRMLANDS DJURVÄRrLD 57 rekvisition från de större bruken. Aven karpodling har icke utan framgång försökts av framlidne disponenten Tiberg i en del sjöar kring Långbanshyttan. Att inlåta sig på en redogörelse för Värmlands ryggradslösa djur är ett vanskligt företag, i synnerhet som utbredningen inom provinsen av många hithörande avdelningar ännu är föga känd. Vi vilja därför endast vidröra några få grupper av denna lägre djurvärld. Bland kräftdjuren har den vanliga flodkräftan (Astacus fluviatilis) stor utbredning inom Värmlands mellersta och södra delar, om man undantager Vänern och dess närmaste vattendrag. Av särskilt intresse äro de s. k. relikta kräftdjur, som härstamma från det senglaciala havets tid, då Östersjön och en del av våra större insjöar, såsom Vänern och andra, sammanhängde med Ishavet, och som ännu förekomma i dessa sjöar. Då invandrade från detta hav ett flertal ishavsdjur, av vilka en stor del dukade under, då de ovannämnda sjöarna avstängdes från direkt förbindelse med havet. Andra voro mera härdiga, acklimatiserade sig så småningom och hava bibehållit sig intill närvarande tid såsom relikta former. Bland sådana kunna vi anföra Gammaracanthus loricatus, som i Ishavet blir 55 mm. lång, men hos oss endast 33 mm. och har erhållits från Fryken, Glafsfjorden, Lelången och Vänern m. fl. ställen, Pallasea cancelloides omkring 18 mm. lång, från i huvudsak samma vattendrag, likaså den hos oss 20 mm. långa, men i Ishavet betydligt större Mysis relicta. Angående värmländska insekter äro endast fjärilarnas utbredningsområden något närmare undersökta. Det har därvid visat sig, att det värmländska ekområdet är synnerligen rikt på sydliga, men fattigt på nordliga former. Eken utgör här tydligen en bestämd gräns för utbredningen av sydliga och nordliga lepidoptera. Insektfaunan omkring Klarälven är för övrigt tämligen artfattig, så gott som uteslutande bestående av sådana former, som förekomma över större delen av landet. Såsom är att vänta