162 ERNST NYGREN 1827 jämte fyra andra i ättehögar å Törnmoskogen vid Segerstaby i Segerstads socken; de övriga blevo tyvärr uppsmidda. Mot väster peka också »de små, aflångt fyrkantiga, i öfre smalare änden genomborrade hällar, vanligtvis af en mjuk och fet stenart, s. k. smörsten», vilka redan Djurklou observerade vid sin resa genom västra delen av Värmland. Dylika s. k. »kljaastene» uppträda ofta, ibland till stort antal, i de norska fynden och torde varit vävtyngder eller möjligen ibland nätsänken. 22 st. av täljsten äro anträffade vid Ekenäs i Blomskog, »c:a 1 fot djupt under en förhöjning i marken, bestående af en mängd små flata stenar, som tycktes vara starkt brända, jorden emellan dem svart», och av Djurklou förvärvades 3 st. från gravhögar vid Avelsäter i Tveta, Svalåsen i Blomskog och Utängen i Sillerud. Till sist må här erinras om de många sländtrissor, som äro funna snart sagt överallt i landskapet och av vilka åtminstone en med visshet är från gravhög (Ve i Väse s:n). Många flera äro givetvis att räkna hit, ehuru det är svårt att avgöra vilka, då de bibehållit sig ganska oförändrade långt in i nyare tid. — De här genomgångna fynden, vilka alla liksom flera föregående visat anknytningar till det norska materialet, men endast ringa beröringspunkter med det svenska, vittna alltså om en mycket stark kulturell samhörighet med grannlandet i väster, även om de, som naturligt är, icke kunna vara bevis för det politiska beroende, varom de isländska sagorna förtälja. Fig. 56. Segerstads s:n.