166 ERNST NYGREN falskmynt; 72 äro präglade för Knut den store (1016—1035) och icke mindre än 140 (därav ett avbildat i fig. 61) för konung Aethelred (979—1016), vilken svage konung, såsom vi minnas ur historien, upprepade gånger tvangs att erlägga den s. k. danagälden till de nordiska vikingarna. Måhända har bland dessa varit någon av våra förfäder, eftersom ett så stort antal Aethelredsmynt hamnat i den värmländska jorden, eller kanske är denna silverskatt, då även 26 tyska mynt från tiden för Adelheids förmyndarregering för sonsonen Otto III, d. v. s. 991—995, ingå däri (ett avb. i fig. 62), nedgrävd av en köpman, som av någon anledning behövt ett säkert gömställe för sitt rörelsekapital. Man har nämligen iakttagit, att de västerländska mynten icke finnas talrikast i västra Sverige, som man kunde väntat, utan i stället i de östra delarna, särskilt på Got- Fig. 61. Varnums s:n. land, dit de säkert förts genom handeln.’ — Ännu ett, och det mycket större, myntfynd, varav dock naturligtvis nu intet är bevarat, har Fernow räddat från glömska [sid. 361 not Il (222 not 1)). Det anträffades sommaren 1767 av en vandrande gesäll vid Bössviken i Östra Emtervik under rätt säregna omständigheter, vilka av Fernow relateras på följande sätt: — — »och såsom Gesällen sprang först ur båten, kom han med fötterna i en penninge-hög til några marker. Alle penningarne woro af silfwer, gamle, urmodige och obekante; men en, som jag bekom, war af Käijser Otto Magnus.» Han upplyser vidare, att »de meste woro like den jag fick, och alle, förmodeligen, Tyske»; Otto den store regerade som bekant 936—973. Till slut förtjänar att tilläggas, att fyra arabiska silvermynt från omkring år 900, varav ett här i avbild- 1 Se vidare Schück, Svenska folkets historia, Bd 1, sid. 159 ff. (Lund 1914). Där ges den kanske bästa skildringen av de svenska vikingatågen och deras insats i Europas historia. Jfr för Englandsfärderna särskilt s. 211—222.