DET LITTERÄra VärmLAnND 291 Geijers maka. Hon har författat den allbekanta dikten: »När månen vandrar på himlen blå». Även hennes syster Sofie, gift med en av Geijers bröder och svärmor till målaren Uno Troili, skrev vers. Hon kallas i ett brev av Tegnér »skaldinnan» i motsats till »den historiska fru Geijer». Anna Fredrika Ehnrenborg, född Carlqvist, f. i Karlstad 1794, d. 1873 i Linköping, utvecklade en livlig verksamhet som författarinna. Flera av hennes arbeten, i synnerhet religiösa skrifter och barnböcker, vunno stor spridning. Hon tillhörde det Geijerska hemmets umgängeskrets. Cart Auvgust Adlersparre, f. 1810 i Kristinehamn, d. 1862 i Stockholm, kammarherre, var av sin fädernesläkt den förste, som tillhörde vårt landskap, men hade på mödernet djupgående värmländska anor. Hans mormor hette Geijer, hans far var den ryktbare Georg Adlersparre, som 1809 spelade en så viktig roll i vår historia. Carl August var officer vid Värmlands fältjägare, men hade ej nått över löjtnantsgraden, då han tog avsked. Som skriftställare blev han känd under pseudonymen Albano. Han erövrade ej mindre än fem pris i Svenska akademien. IFramstående är han egentligen på prosans område, framför allt genom sina historiska skildringar och sina biografier. Exempelvis kunna nämnas: 1809 års revolution och dess män samt Anteckningar om bortgångne samtida. Fredrik August Dahnlgren, f. 1816 i Nordmarken, d. 1895 på Djursholm, var en synnerligen flitig och mångsidig författare. Det var han, som utarbetade Svenska akademiens Ordlista över svenska språket. Han har också författat det viktiga arbetet Anteckningar om Stockholms teatrar. För scenen verkställde han flera utmärkta översättningar och bearbetningar; han skrev även åtskilliga originalpjäser, bland vilka Värmländingarne är den utan jämförelse märkligaste. Intet inhemskt skådespel har i Sverige så länge stått på repertoaren och givits så många gånger. Det uppfördes första gången 1846 och hade redan före sekelslutet gått mer än 200 gånger ensamt över den kungliga scenen. Denna dram skulle vara nog för Dahlgrens odödlighet inom Värmland, men ännu mer tack är vårt landskap honom skyldigt för de dik-