KYRKLIGA MINNESMÄRKEN I VÄärmLAaANnND 367 Rent konstnärligt sett hava de, att döma av de bevarade, i allmänhet icke haft större värde, men ur kulturhistorisk synpunkt är det likväl skada, att så mycket förstörts. De hava också bidragit till att liva upp den eljest kyligt ödsliga kyrkinteriören, även om de understundom varit kanske väl anskrämliga och stötande. Målaren brukade nämligen över läktaren måla ut helvetets fasor, medan partierna över altaret ägnades åt mer upphöjda ting, såsom Treenigheten, Kristus som världsdomaren och andra himmelska scener. Det är dock särskilt i skräckscenerna, som målaren med synbar förnöjelse handhaft sin pensel; där ringlade sig ormar eller brunno eldslågor kring de arma offren, vilka stektes på eldgafflar eller pinades på andra sätt av vedervärdiga djävlar. Den babyloniska skökan var en person, som icke fick utelämnas ur den brokiga samlingen. Jämte helvetet hade man också i Dalby (1738) målat »en varnande tavla ur livet»: en rusig dalkarl med stop i hand och bredvid honom en kvinna, dansande med en grant klädd man, allt till en svart djävuls flöjttoner. Ibland har man dock, såsom i Nysund, nöjt sig med att måla hela taket fullt med basunblåsande och språkbandsbärande änglar, vilka liksom simma omkring bland fuktfläckliknande molnmassor. Hur fruktansvärt naiva och rent av tarvliga många av dessa takmålningar äro, så hava de likväl för sin tid haft en god mission, icke blott i religiöst väckande avseende utan också som ett utfyllande av de väldiga kyrkornas ödslighet, och sålunda tjänat även ett rent konstnärligt mål. Flera »mästare» till dylika takmålningar har jag lyckats framleta i Värmland, t. ex. Lars Marling (eller Märling), Michael Carovscky från Göteborg, Erik Jonæus från Karlstad’ och Hans Georg Schieffner (eller Schüffner) från Åmäål, vilken sistnämnde målat i ett stort antal både dalsländska och värmländska kyrkor och även verkat i Västergötland, där han 1755 blev mästare i Lidköping; senare var han till sin död bosatt i Åmål. , Med dessa takmålningars naiva bildvärld sammanhänger på det allra närmaste det frodiga apostla- och änglasällskap, som 1 Om honom se C. V. Bromander, Erik Jonæus. En artäst från 1700 talets Karlstad, Värml. fornminnesförenings tidskrift »Förr och nu», Karlstad 1911.