16 GERHARD DYRSSEN II. Jurisdiktion. I början av historisk tid hade de olika »landen» eller landskapen sina egna rättsregler och bestämmelser för samfundslivet, vilka under tidernas lopp alltmera utbildades och fullständigades och så småningom jämväl upptecknades. Även Värmland hade en sådan landskapslag, som i källskrifter omnämnes, men som dock icke blivit bevarad till vår tid, och några säkra uppgifter om densammas innehåll äro heller icke till finnandes. Man har dock anledning att antaga, att den »Vermska lagen» företett stora likheter med Västgötalagen, något som ju är lätt förklarligt av de nära förbindelser Värmland i forna tider haft med Västergötland, bland annat såsom tillhörande Skara stift. Under landskapslagarnas tid utövades rättsskipningen av lagmannen jämte tingsmenigheten å de s. k. landskapstingen, vilka i Värmland förrättades å det s. k. lagberget på Tingvallaön, den av Klarälvens båda armar omflutna ön, där den äldsta delen av staden Karlstad är belägen. Ända från lagmansrätternas tillkomst och till dess desamma år 1849 upphävdes, utgjorde Värmland en lagsaga, dock med undantag av åren 1718 och 1719, då landskapet var uppdelat i två lagsagor, Karlstads och Kristinehamns. Lagmannen utsågs ursprungligen av de självägande bönderna på tinget; sedermera, genom bestämmelser i Magnus Erikssons landslag, erhöll konungen inflytande på deras tillsättning. Magnus Erikssons landslag, som var avsedd att utgöra en gemensam lag för hela rikets landsbygd — för städerna blev »stadslagen» gällande — förelåg färdig omkring 1350 och kom därefter i tillämpning så småningom inom de olika landskapen efter godkännande av dessas landskapsting. Lagmansrätten, vars domvärjo genom landslagen begränsades att avse allenast landsbygden, fick sin kompetens närmare bestämd först genom 1614 års rättegångsordning, enligt vilken den endast skulle äga att upptaga mål i andra instans, och därefter genom 1734 års lag, som inskränkte lagmansrättens behörighet till allenast från häradsrätterna vädjade tvistemål och därmed sammanhängande smärre brottmål, ävensom brottmål, som förefallit inför lagmansrätten, men ej övriga brottmål.