OM VÄRMLANDS KRIGSFOLK 93 gifwa Knechten hwart tredie år en Släpeklädning (= rock och byxor) af Wallmar, samt ett par Ullstrumpor och Skor med en Skiorta, af sådant slag, som i landet kan upbringas»; torpet eller hemkallet, varmed förutom stuga med bod, fähus och jord även förstods naturaprodukter, avpassade efter ortens tillgång, men beräknade efter två tunnor säd, ett lisp. kött och */s lisp. smör. Befälet försågs i likhet med manskapet med boställen, som de skulle bebo och bruka, men det var under vissa förhållanden dem tillåtet att utlämna dem på arrende. Vad rekryteringen beträffar, skedde denna efter något för Värmland enastående, den s. k. skovinrättningen, varmed även förbands legans utbetalande på så sätt, »att 20 Rotar sammansättas, hwaraf den förste skall wara skyldig först Soldaten att anskaffa, men de öfrige alle Knecktelegan underhjelpa; skolande sedan dernäst den näst följande Roten till Kneckten swara, och sedan de öfrige Skoftals efter hwarandre, till dess omgången är skedt öfwer alle tjugu Rotar, då igen af den främste göres begynnelse». I fredstid skulle avgången ersättas senast 3 månader efter det att den uppgått till 5 % av regementets styrka, d. v. s. då 60 vakanser förefunnos eller flera. I krigstid skulle kompletteringen ske så tidigt, att densamma var ersatt i början av följande året, »ehuru stor den och wara kan». Genom brev av den 4 maj 1674 anbefallde Karl XI, att »Konungens lifregemente till Häst», som Upplands ryttare från 1667 kallades, skulle ökas med fyra kompanier. VYtterligare ett kompani synes då hava tillkommit i Värmland, men dess hemman lågo splittrade från Letebron på Närke—Värmlandsgränsen ända upp till Eda skans, blandade med hemman tillhörande landskapets övriga kompanier. Givet var ju, att en sådan indelning ej länge skulle äga bestånd. Då år 1679 indelningsverket genomfördes efter nyare grunder för kavalleriet, bestämdes i det kungl. memorialet av den 22 november följande: ». . . enär ryttargårdarne på Dal och Värmland äro i fejdetid stor hasard underkastade att blifva af fienden genom brand och eljes ödelagda; så hafver Kungl. Maj:t för godt funnit att transportera dessa tvänne kompanier till Uppland och Södermanland, tagandes där i landsorten därtill de fördelshemman, som till häst- och ryttargårdar bekvämligast äro,