BANKVÄSENDET 175 nades blott en dag i veckan. — Oktrojen n:r 7, för tiden 1888 —93, kännetecknades av ovanligt god penningtillgång och låga räntor; depositionsräntan var ett slag nere i 3 %, och växlar diskonterades till 31/2 °0. Omsättningen ökades kraftigt; stora summor insattes på deposition, och banken deltog i flera betydande obligationslån, däribland även i lån åt företag utom provinsen. Beträffande näringslivets utveckling kan här framhållas, hurusom trämasseindustrien nu redan skjutit stark fart och i en mängd fall avlöst nedlagda järnbruk. Den åttonde oktrojen, för åren 1894 41903, betecknar det största uppsvinget dittills i verksamheten och medförde i olika avseenden viktiga förändringar. Härifrån daterar sig utvecklingen till ett fullt modernt bankinstitut, vilket sker jämsides med en kraftig framflyttning av den värmländska industriens positioner på världsmarknaden, särskilt i fråga om trämassa och stål. Kapitalbildningen i provinsen växer med förut oanad fart; i banken på deposition insatta medel fyrdubblades under oktrojen och utgjorde vid dess slut över 27 miljoner. Lotterna höjdes i två olika omgångar till 600 kronor, och genom nyemission tillfördes grundfonden ett belopp av 1*/4a miljon kronor. För penningställningen i provinsen belysande var det, att det utbjudna teckningsbeloppet övertecknades fyra och en halv gånger. Under perioden löstes den ända från privatbankernas uppkomst oavbrutet diskuterade frågan om deras sedelutgivningsrätt: genom 1898 års lag upphävdes nämnda rätt fr. o. m. 1904. Wermlandsbanken upphörde med sin sedelutgivning den 15 oktober 1901 efter att hava drivit sedelrörelse i nära 70 år. När denna reform slutligen genomfördes, mötte den knappast något motstånd, ty genom bankrörelsens snabba utveckling tiden förut hade sedelutgivningen förlorat sin betydelse för kreditväsendet. Det bör icke i detta sammanhang anses orättvist eller förmätet att framhålla, hurusom de enskilda bankerna under ofta svåra tider och genom mångahanda vedervärdigheter med sådan omtanke och klokhet utövat sin sedelutgivningsrätt, att ingen vare sig rik eller fattig behövt förlora något på deras sedelmynt. Staten hotade på sin tid att som »upprorsmakare» behandla dem, vilka vägrade att som betalningsmedel