186 A. F. SANDWALL Motsvarande siffra för hela riket utgjorde år: 1860 1870 1880 1890 1900 1910 1914 7,97 3,15 31,99 57,48 85,15 146,41 173,12 Av denna jämförelse framgår, att insättarebehållningen pr invånare i Värmlands län är mycket låg — den är t. o. m. lägst i hela landet med undantag för Dalarna och Norrland. Det bör dock anmärkas, att siffran i flera av de sydligare länen stannar i närheten av den värmländska, och att det huvudsakligen är de stora tillgodohavandena i de skånska länens sparbanker, som gör medelrikssiffran så hög. Under flera årtionden var ställningen i här berörda avseende gynnsammare för Värmland än för Västergötland. Likaledes bör det betonas — såsom ock den officiella sparbanksstatistiken gör — att de anförda siffrorna icke få, i den mån de verka gynnsamma eller ogynnsamma vid jämförelse, utan vidare anses såsom tillförlitliga mätare av hur välståndet utvecklat sig i olika landsdelar, alldenstund andra omständigheter än befolkningens förmåga att spara här kunnat inverka. Med skäl torde det dock starkt böra betonas, att den värmländska sparkasseverksamheten ofelbart kommer att utvecklas efter gynnsammare linjer, när provinsens kommunikationsbehov genom statsmakternas bistånd blivit bättre tillgodosedda, ty ännu är det beklagligtvis så, att vårt stora och på naturtillgångar rika landskap i detta hänseende är på ett hart när ofattbart sätt vanlottat och försummat. Innan vi lämna kapitlet sparbankerna, må till slut ännu en siffra ur statistiken meddelas. Beloppet av mot borgen eller annan säkerhet utlånta medel i Värmlands sparbanker utgjorde i procent av insättarnas behållningar: år 1912 13,7, 1913 13,5 och 1914 12,1 %. Genomsnittet för hela riket nämnda år rörde sig omkring siffran 15 %. Här möta vi sålunda en obetingat tilltalande — d. v. s. för svenska förhållanden ovanlig och tilltalande — bild från den värmländska sparkasserörelsen, ty namnborgen är en styggelse i ett ekonomiskt kultiverat land. Talet är hårt endast för ansvarslösheten.