262 Åå. INGEestTrRÖM Ett stort inflytande på nötkreatursaveln under mitten av förra århundradet och tiden därefter har den s. k. Katrinebergsrasen haft. Denna ras bildades på 1830-talet på säteriet Katrineberg invid Deje i Nedre Ulleruds socken, av vilken egendom rasen erhållit sitt namn. Denna ras uppkom på så sätt, att en stam stora, till fäirgen rödbruna kor från Stjärnsunds gård i Närke uppställdes på Katrineberg, vilka korsades med tjurar av korthornsras. Beklagligt nog skingrades inom kort denna mycket berömda ras, men lämnade tydliga spår efter sig i länets kreatursavel, spår, vilka på sina ställen ännu kunna skönjas. Såsom betecknande för ladugårdsskötselns ståndpunkt frampå 1800-talet må ur berättelsen över hushållningssällskapets verksamhet för år 1834 anföras mjölkningssiffrorna från säteriet Kilsby i Visnums socken, där ladugårdsskötseln ansågs särskilt framstående. Antalet kor vid denna besättning utgjorde 60 st., och medelmjölkningen för dessa var nämnda år 329,7 kannor eller icke mera än något över 857 liter. Nu fordrar man av en ordinär besättning minst tre gånger så mycket. Behovet av kraftiga åtgärders vidtagande för nötkreatursavelns förbättrande trädde emellertid allt mer och mer i dagen. Så framhölls i hushållningssällskapet på 1840-talet, att korna voro så dåliga, att de ägde varken mjölk- eller slaktvärde; de lämnade endast 150—300 kannor mjölk årligen och betalades till slakt med omkring 40 rdr rgs. Att en så dålig stam icke var mycket att bygga på såsom grund för ett rationellt avelsarbete, var man ense om. Man måste därför vända sig till mera förädlade raser. Försök gjordes med korthorn, ostfriesare, angler och slutligen ayrshire, vilket tydligt visade, att man långt ifrån hade klart för sig de olika rasernas större eller mindre lämplighet för de lokala förhållandena i Värmland. Av detta till början ovissa trevande framgick dock äntligen, att ayrshirerasen i stort sett var den, som bäst lämpade sig för åkerbrukstrakterna inom länet, då däremot fjällrasen på grund av sin härdighet och sin anspråkslöshet passade skogsbygderna synnerligen väl. År 1889 importerade hushållningssällskapet ett 30-tal ayrshire-