Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den värmländska järnhanteringen i forntid och nutid av Reinhold Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 REINHOLD GEIJER
Borfors och Degerfors, inom Karlskoga bergslag och alltså
icke tillhörande länet, intaga även ett framstående rum, det förra
genom sin storartade tillverkning av stålgjutgods.
Aktiebolagen Björneborg och Borgvik bedriva även en
betydlig järntillverkning, om ock ej i samma utsträckning som här
ovan angivna.
Den svenska järnhanteringen har, liksom alla andra näringar,
under större eller mindre svårigheter arbetat sig fram från de
mest primitiva förhållanden till de mera fullkomnade.
Svårigheterna hade sin grund i flera orsaker, icke minst i de ofullkomliga
och bristfälliga kommunikationsförhållanden, som i äldre tider
rådde. Hamrarna voro i allmänhet belägna på långt avstånd från
gruvan, anlagda som de voro å platser, där nödig vattenkraft
fanns att tillgå och skog för erhållande av de till bränsle
behövliga träkolen stod till buds. Men ej nog med att svårigheter
uppstodo för malmens och järnets fraktning; dylika yppade sig även
för den färdiga produktens forsling till hamnar och handelsplatser.
Det var ej ovanligt, att malmen måste köras med häst flera mil
för att nå hyttorna. Detta ägde alltid rum vintertid med de smala
s. k. rotslädarna, vilka svårt sönderkörde vägarna och åstadkommo
den s. k. »malmranna», ur vilken det var svårt att taga sig upp.
Körarna, till hundratal, kommo alltid i långa rader — »kol- och
tackjärnskörare i långa rader med rimfrost i skägget» — då man
endast på vissa bestämda platser kunde köra om varandra.
Malmen roddes därefter en större eller mindre sträcka, forslades sedan
förbi möjligen mötande forsar på s. k. »rallvägar» (platta
järnstänger på längdstockar), roddes så åter ett stycke och framkördes
slutligen med häst till bestämmelseorten. Sex eller sju
omlastningar kunde ibland äga rum. Det färdiga järnet behövde
understundom köras med häst fem eller sex mil från bruket till
lastageplatsen. Såväl Uddeholms som Älvsbacka bolag försökte använda
landsvägslokomotiv för järneffekternas framforsling, men båda med
ringa framgång. Vilka besvärligheter och kostnader ett sådant
forslingssätt, som här ovan beskrivits, skulle medföra, kan knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:24:48 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/2/0298.html