- Project Runeberg -  En bok om Värmland av värmlänningar / Del II /
296

[MARC] With: Hugo Hildebrandsson, Sixten Samuelsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den värmländska järnhanteringen i forntid och nutid av Reinhold Geijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

296 REINHOLD GEIJER Borfors och Degerfors, inom Karlskoga bergslag och alltså icke tillhörande länet, intaga även ett framstående rum, det förra genom sin storartade tillverkning av stålgjutgods. Aktiebolagen Björneborg och Borgvik bedriva även en betydlig järntillverkning, om ock ej i samma utsträckning som här ovan angivna. Den svenska järnhanteringen har, liksom alla andra näringar, under större eller mindre svårigheter arbetat sig fram från de mest primitiva förhållanden till de mera fullkomnade. Svårigheterna hade sin grund i flera orsaker, icke minst i de ofullkomliga och bristfälliga kommunikationsförhållanden, som i äldre tider rådde. Hamrarna voro i allmänhet belägna på långt avstånd från gruvan, anlagda som de voro å platser, där nödig vattenkraft fanns att tillgå och skog för erhållande av de till bränsle behövliga träkolen stod till buds. Men ej nog med att svårigheter uppstodo för malmens och järnets fraktning; dylika yppade sig även för den färdiga produktens forsling till hamnar och handelsplatser. Det var ej ovanligt, att malmen måste köras med häst flera mil för att nå hyttorna. Detta ägde alltid rum vintertid med de smala s. k. rotslädarna, vilka svårt sönderkörde vägarna och åstadkommo den s. k. »malmranna», ur vilken det var svårt att taga sig upp. Körarna, till hundratal, kommo alltid i långa rader — »kol- och tackjärnskörare i långa rader med rimfrost i skägget» — då man endast på vissa bestämda platser kunde köra om varandra. Malmen roddes därefter en större eller mindre sträcka, forslades sedan förbi möjligen mötande forsar på s. k. »rallvägar» (platta järnstänger på längdstockar), roddes så åter ett stycke och framkördes slutligen med häst till bestämmelseorten. Sex eller sju omlastningar kunde ibland äga rum. Det färdiga järnet behövde understundom köras med häst fem eller sex mil från bruket till lastageplatsen. Såväl Uddeholms som Älvsbacka bolag försökte använda landsvägslokomotiv för järneffekternas framforsling, men båda med ringa framgång. Vilka besvärligheter och kostnader ett sådant forslingssätt, som här ovan beskrivits, skulle medföra, kan knappt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 29 17:24:48 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/2/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free