SLÄKTEN FRYNELL 325 verket i Sverige, den Wallinska skolan i Stockholm, vars första rektor Fryxell blev. Han kallades även till medarbetare i »Committeen för öfverseende af Rikets allmänna undervisningsverk» och erhöll av »Samfundet pro Fide et Christianismo» en belöning för utmärkt nit och skicklighet som lärare. Under allt detta krävande arbete levde dock alltid kärleken till historien innerst i hans hjärta, och han önskade varmt att också på sitt sätt få framställa de bilder från flydda tider, som stodo för hans själs öga. Närmaste anledningen till påbörjandet av hans Berättelser ur svenska historien var hans recension av Magnus Bruzelius’ lärobok. Han skrev i början utan andra källor än gamla sagor och äldre historieskrivare. Så tillkom första delen, som gjorde stor lycka. Sedan han blivit rektor vid Maria skola, tilät honom hans ekonomi att ägna sig mera åt historien, och nu använde han all ledig tid till forskning i riksarkivet. Då han år 1833 utgivit Gustav II Adolfs historia, stod han — enligt sin egen uppfattning — på höjden av sitt rykte som historisk skildrare. För att komma i tillfälle att besöka de svenska slagfälten i främmande länder och studera ministerbrev samt andra för hans författarverksamhet värdefulla dokument företog han flera utrikes resor. Även sedan han år 1836 tillträtt Sunne pastorat, fortsatte han sitt historiska författarskap. Men han fick snart erfara, att ingen kan tjäna två herrar. Pastoratet var stort och erbjöd ett vidsträckt arbetsfält, som krävde sin man, och Fryxell var besjälad av en varm önskan att fylla de plikter, han åtagit sig. Främst låg honom ungdomens fostran om hjärtat. Han arbetade på många sätt för upplysningens befrämjande, först och främst genom upprättande av skolor på flera ställen i pastoratet. Historien å sin sida gjorde emellertid sina äldre rättigheter gällande, och en pliktkollision uppstod, som slutade med att Fryxell år 1869 begärde och erhöll tjänstledighet för att kunna helt ägna sig åt sitt livsverk. Han flyttade nu till Stockholm, där han sedan alltjämt bodde större delen av året. Här hade han hjälpkällor att tillgå, och här fick han i lugn och ro under många år arbeta på sin historia. Ända in i sena ålderdomen bibehöll han