148 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAMUELSSON loftet. Ordet torde väl få betecknas som en språklig relikt eller kanske snarare är ett språkligt lån från förebilder, där en verklig »ommgang» funnits. I sin vackrast utbildade form hör ju lofts- eller fatabursbyggningen till adelsgården (Ornässtugan) och har anor från medeltiden. De anförda exemplen äro relikter av en gammal byggnadsstil. Numera förhärska uthuslängorna, och även av gammalt voro flera uthhus sammanbyggda, såsom man ännu kan se av »längor» av gammal typ och av uppgifter i litteraturen. Stundom kunde dessa vara placerade så, att de gåvo utseendet av en »kringbyggd gård», ehuru det icke är fråga om den typ, som man vanligen betecknar med detta ord. Till uthuslängorna hörde en logang, som bestod av trösklon i mitten och två logolv eller lador på båda sidor om denna. Ofta var logangen genom en skåle eller fodergang förenad med den låga ladugården, förr kallad fykse eller fugges, vilket saknade »ränne» och såg ut som en »sakersteg» (sakristia) i förhållande till den högre logangen. Ladugården, som var låg och mörk, hade plankgolv i mitten, mellantak samt »trinnsu» (grova, runda granstörar) på åsarna och taktäckning av torv. Därav blev stark värme, som gjorde användning av höskulle opraktisk. Däremot kunde den vintertid användas som bostad, vilket för ett par mansåldrar sedan förekommit i övre Älvdalen. Det låga stallet samt ved- och kärrskjul voro likaledes byggda i ett. Svinhus och fårhus lågo ofta vägg om vägg, medan smedja, bastu och kölna lågo för sig, långt ifrån varandra, för eldfarans skull. De tre sista funnos icke vid alla gårdar, ofta dock bastun. »Förr hade di baster jämmgrant», heter det. Den spelade en viktig roll vid linberedningen samt för en förberedande behandling av kornet vid mältningen, som fortsattes i kölnan. Av taktäckningsmaterial på uthusen äro »farjen» och torven de äldsta. Farjtaken voro för någon mansålder sedan allmänna i övre Värmland och ha icke alldeles försvunnit ännu. Så förekomma de — även på stugorna — i finnbygden, som med sin konservatism bevarat detta bruk liksom mycket annat svenskt (se några av finnbilderna). På ett underlag av runda eller halvtäljda granstänger (»su») lades näver och på detta »farj», kluvet rundvirke av några alnars längd, som upp-