150 ARVID RUNESTAmM OCH SIXTEN SAMUELSSON bars av farjhalla, vilken i sin tur fasthölls av självväxta farjkrokar, vilkas skaft lågo under farjen. I södra Värmland tyckes man ha föredragit torv med underlag av näver.* Detta gav bättre skydd mot blåst; farjtaken kunde i starka stormar sopas bort. Ännu kan man se torvtäckta smedjor — eljes äro torvtaken försvunna, och detsamma gäller en mellantyp med halva taket av farj och halva av torv. I och med förbättrat jordbruk fick man i södra Värmland bättre tillgång på halm, och halmtaken, som ännu förekomma här och var, blevo vanligare där. När det blev ont om foder, stillades taken upp, och den gamla »långhalmen» förtärdes begärligare av kreaturen än »nyhalm». Halmtaken hava i sin tur fått ge plats för spåntaken (»sticktaken») som det normala. I norra Värmland bibehöllo sig farjtaken på grund av sämre halmtillgång, och man övergick här direkt till modernare taktäckningsmaterial. Vi återvända nu till boningshuset för att taga »stügan» eller vardagsrummet i närmare betraktande. Väggarna voro rappade med lera och »linskäver»; tapeter och målning saknades iregel. Den stora, öppna »trinnspisen», som är den från mitten av rummet flyttade eldstaden, intog ett hörn (se fig. 29). Vid hörnet av ena långväggen stod den väggfasta, av det från golv till tak gående »sängförlåte» omgivna tarrsängen (fig. 30), nedtill försedd med en bänk, skära. I nedre »våningen» låg »husbonnfolket», den övre, »hart under taket», var tàrra, ofta barnens sängplats. Det övriga husfolket låg i äldre tider på »laven», en väggfast liggplats i gammaldags stugor, som dock försvunnit för mycket länge sedan utom i några säterstugor och utbytts mot »dragsoffor» eller »bordbänkar». Ofta hade man två »tarrsängar» bredvid varandra på bakväggen. I somliga hem hade man »skåpsäng», som var försedd med dörrar för den nedre sängplatsen. I förmögna hus, där man hade råd att väva »bomvar», låg man på »halmbommar»; ofta 1 Nävern var fordom en viktig vara. I de övre socknarna berättas, huru man alltid hade näverpackor liggande i bodarna, och stora kvantiteter utfördes till de sydliga socknarna. Före järnvägarna höllo fryksdalingarna »nävermarknad» i Fryksta omedelbart före Pärmäss, och ännu senare kunde man se älvdalingar med näverlass på väg söderut. »Hå ska en ha te taker, når diss nävverbjærkan tar slut», hörde en gammal ekshäring sin far en gång säga. När Gyllenius besökte Gräsmark, fick han där näver i »kollekt». Nävern användes även i becksömsskorna.