Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I tysthet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan skina på min graf; ty du vet ju, att jag har
rättighet att hvila i kristen jord och behöfver inte,
som de öfriga af min stam, gräfvas ned i ett
afsides hörn på kyrkogården. Jag har blifvit
ordentligt konfirmerad under det jag satt på Wiborgs
slott. Allra helst ville jag begrafvas på ett sådant
ställe, att jag inte komme att hvila långt ifrån
den graf, i hvilken de en dag skola jorda dig; ty
sedan menniskorna skilt oss åt medan vi lefde,
kunna de nog unna oss den glädjen att vara
hvarandra nära i vår graf.”
Han tystnade. Några ögonblick derefter reste
han sig upp, slingrade sina armar kring Julies
hals, tryckte henne till sitt bröst och betraktade
henne under tystnad.
”Gå ut en liten stund, Ulla,” hviskade han med
knappast hörbar stämma, ”Jag märker alt mina
plågor komma igen. Gå och hemta mig en drick
välten ur brunnen.”
Julie reste sig upp och åtlydde gråtande hans
begäran.
Då hon vände åter, låg Roland utsträckt på
sitt läger; han hade tagit ned hennes porträtt
från väggen, lagt det på sitt bröst och knäppt
ihop händerna deröfver. — Han var död,
Och liksom den första aftonen i Kirsten Ryles
koja, då de båda, unga och lyckliga, hviskade till
hvarandra om sin kärlek, sjöng äfven nu lärkan
mellan ljungen, och aftonsolen kastade sina strålar
genom rutan och den öppnade dörren. Den
belyste ett praktfullt ekipage och två livréklädda
betjenter, som stirrade in i det lilla rummet, der en
gråtande qvinna kväböjde vid den dödes läger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
