Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
der. Något mildare blef denna stränga, hårda upp-
syn, medan han betraktade Paola. Äfven af honom
mottog hon en hyllning, som hon icke försmådde,
medan han dröjde något, innan han utbrast:
»Jag väntade er, fröken Colonna. Ni är välkom-
men i Santandras hus. Stig in. Allt hvad jag eger
är ert.«
Min bror, min bror!« hviskade Paola och såg bort
på Zevaco.
Gubben hörde detta bönfallande utbrott och vände
sig mot henne.
»Ja, den gynnaren lider inte någon nöd. Min
gosse vårdar honom ju. Han förstår sin sak. Han
gör till slut ett sjukhus af huset här. Er bror vet
att ni kommer. Jag skulle inte säga honom det, hän
kunde ha skada deraf. Åh prat! Han skulle ha skada!
Jag sade det ändå, Hör, hur han dundrar med sin
käpp der inne! — Kom, mitt barn! inga tårar! Gud
har velat rädda er broder — min gosse ville också
rädda honom. — Så har det gått till!<
I det Santandra öppnade dörren, märkte Paola
först, att han kring sin ena handled hade ett snöre,
hvilket var fastknutet vid halsbandet på en stor,
mörkgrå hund, som höll sig gömd bakom honom och
endast då och då stack fram hufvudet för att anställa
sina iakttagelser. Hon stannade och var rädd för att
’gå förbi honom, Aldrig förr hade hon sett så vilda -
och blodsprängda ögon. Santandra smålog och sade: j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
