Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
me NA MN
XV.
IA
54 Santandra lemnade grefvens sjukrum, kallade
& han på sin hund, Sang hette han, och skref ett
litet bref, ty Santandra kunde trots sitt förakt för de
döda bokstäfverna både läsa och skrifva. I Vico har
han lemnat efter sig ett liktal på vers öfver en af
sina vänner, med en handstil, som äfven en kalligraf
af profession kunde afundas honom. Då brefvet var
färdigt, band han det fast i Sangs halsband, som full-
ständigt doldes af hans långa hår, så släppte han ut djuret
och sade några ord på corsicanska, som hunden tyck-
tes förstå, ty han aflägsnade sig ögonblickligen och
försvann på en liten stig mellan makierna.
Något senare på dagen kom en man gående ned
från de spetsiga Articabergen, som bilda den ena si-
dan af Niolodalen. Han var klädd i en åtsittande,
gulbrun sammetströja, benkläder af samma färg och
bar stora, jernbeslagna skor. Ansigtet var mycket
solbrändt och omgifvet af ett kolsvart skägg, som nästan
dolde hans drag; men hvad som blef synligt af dem,
röjde något obeskrifligt mildt och fredligt, hvilket hans
gråblå, klara ögon syntes bekräfta. Mot vanan på
Corsica bar han intet vapen; han stödde sig deremot
på en tjock käpp, stod stilla en stund, der makien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
