- Project Runeberg -  Edgar Allan Poe : en litteraturhistorisk studie /
22

(1916) [MARC] Author: Gunnar Bjurman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - II. Geniet och dess urartning - Dipsomani

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vilken ståndpunkt man än intager till den »patografiska»
vetenskapen, måste man erkänna, att han, trots vissa
överdrifter, i alla viktigare punkter torde ha träffat rätt. Hans
arbete är närmast ett detaljerat fullföljande av Lauvrières
undersökning, på vilken det också stöder sig. Lauvrières
stora verk, vilket åter i sin ordning i den biografiska delen
väsentligen bygger på Woodberry, ägnar frågan om Poes
stimulansbruk och dess inverkan på hans produktion en
mycket ingående och skicklig undersökning.

Det är efter den dokumentation Lauvrière däri
framlägger knappast längre möjligt att betvivla att Poe måste
betraktas ej som alkoholist i vanlig mening utan som
dipsoman. Skillnaden mellan dessa både sjukdomsformer är
betydande. »Bien qu’elles se rencontrent sur le terrain
commun de l’abus de l’alcool, elles n’ont pas d’autre point
d’analogie. Indépendantes, étrangères l’une à l’autre, elles
contrastent par leur étiologie, leur marche, leurs symtômes
et leur terminaison», skriver Lasègue[1], och Lauvrière drar
gränslinjen med följande ord: »Le dipsomane est à
l’ivrogne ce que le kleptomane est au voleur: l’ivrogne veut
boire ainsi que le voleur veut voler; le dipsomane, au
contraire, ne peut s’empêcher de boire, tout comme le
kleptomane ne peut s’empêcher de voler»[2]. Dipsomanens drift
är blind och oemotståndlig; han kan ej i den mån som
alkoholisten i vidsträcktare mening välja tidpunkten för
dess tillfredställande. »L’attraction pour la boisson se
montre plus ou moins irrésistible, tantôt a la longue et
tantôt au début. Elle est tenace, obstinée, implacable sans
violences.»[3]

Poe blev aldrig en vanedrinkare, det måste anses
fastslaget genom de många vittnesmålen av samtida till hans
favör, även om det icke skulle anses framgå av den stränga


[1] Ch. Lasègue, Dipsomanie et alcoolisme, s. 257.
[2] Lauvrière, s. 44.
[3] Lasègue, a. a. s, 267.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:47:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/edgarpoe/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free