Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - XII. Lyriken som själsstämning - Hans poetiska fälts begränsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
tårar, och som når sin höjdpunkt, då den färgas av döden,
blir visserligen ej det enda, men det dominerande ämnet
för hans sång.
Därav följer också, att hans poetiska fält blir begrän-
sat. Det är blott i sin lyrik han behandlar kärleken såsom
framställningens konstnärliga mål, men där kräver den,
vid sidan av döden, så mycket större utrymme. En skön
kvinnas död — det blir hans ofta återkommande poetiska
älsklingsämne, i full kongruens med hans förut framhållna
teori i detta avseende. Kärleken och döden blir hans stän-
diga lyriska tema. 1 själva verket stå helt visst dessa båda
krafter i bakgrunden hos alla stora poeter och suggerera
deras mäktigaste stämningsverkan, men i Poes lyrik ute-
sluter, vad motivet vidkommer, intresset för dem snart sagt
varje annat. Detta intresse bäres hos honom av en mys-
tisk extas och en vag skräckkänsla. Han skulle kunnat
besvara Mussets fråga: »Qu’est-ce-que la poésie?» med
samme diktares ord: »Faire un travail exquis, plein de
crainte et de charme». Denna extas och denna skräck-
känsla äro båda djupt rotfasta i hans natur, men båda äro
också otvivelaktigt stimulerade och upphöjda till en högre
dignitet av opium- och alkoholbruket. Lauvriére anför ^
i sin utförliga undersökning härav De Q)uinceys Opium-
eater, vari denna skildrar hurusom hans visioner på opium-
brukets tidigare stadium huvudsakligen hade en arkitek-
tonisk karaktär, huru de därefter inriktade sig på säll-
samma fantastiska landskap med underbara, gåtfulla sjöar
och på havets omätlighet för att slutligen antaga en ny,
förfärande aspekt: det mänskliga ansiktet, som despotiskt
tränger sig i förgrunden med förvridna, skräckinjagande
drag. Poes syner bilda en motsvarighet till De Quinceys,
om också den kronologiska ordningen ej är densamma.
Redan i hans första diktsamling framskymtar det drömska
’
Lauvriére, s. 345.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
