Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - XIII. Lyriken som form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
varje påverkan. Så vädrar t. ex. Legler i snart sagt varje
antydan om en likhet mellan Poes dikt och någon dess
föregångare en beskyllning för plagiat, som till varje pris
måste tillbakavisas. Detta är emellertid att betrakta som
en i viss mån hälsosam reaktion mot de naiva försök som
gjorts att ställa nästan vartenda moment av The Räven i
beroende av samtida och föregångare, och vilka t. o. m.
utmynnat i sådan bliifT som att Poe skulle »plagierat» sin
dikt från en kinesisk eller en (uppdiktad) italiensk för-
fattare. Ej minst har det ordats för att utröna varifrån
Poe fått idén att införa korpen såsom språkrör för sin
hopplösa sorg. Ett uttalande av professor Shepherd i den-
nes tal vid avtäckningen av Poe-monumentet i Baltimore
1875 kan förtjäna anföras. Det lyder:
»The legend of the Räven, related by Roger de Hoveden, and
referring to the era of the Latin conquest of Constantinople, nor the
legend of Herod Agrippa, cited by De Quincey in his celebrated
Essay on Modern Superstition, furnish an adequate foundation for
the text of Poe’s masterpiece. The räven has constituted a promi-
nent character in English poetry for many ages. In Macbeth, in
Hamlet, in Sir David Lindsay, in Tickeirs exquisite ballad of Colin
and Lucy, and in Coleridge, the appearance of this ’ominous bird of
yore’ will readily suggest itself to all lovers of our dramatic and lyric
poetry. But none of these can be considered as the precursor of
Poe’s poem. The nearest approach to any distinctive feature of the
’Räven’ is to be found, I suspect, in the dramas of Shakespeare, those
unfailing sources of intellectual nutriment. The one word, M o r-
t i m e r, of Harry Percy’s starling, presents a marked phonetic re-
semblance to the one word Nevermore of Poe’s räven, whose
melancholy refrain seems almost the echo of the starlings unvarying
note.» 1
Man torde få utgå från att Shepherd häruied endast
påpekar den fonetiska likheten mellan orden »Mortimer»
och »Nevermore» och icke ens vill antyda, att Poe skulle
fått idén till den senare upprepningen från den förra. Vad
Ingram, s. 459.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
