Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - XVI. Den brottsliga impulsen - Viljan reagerar mot sin sjuklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
216
känner hurusom han, driven av en tvångsdrift, bragte sin
älskarinna om livet.
Men tvångstanken är själv sitt korrektiv: när brottet
begåtts, tvingar den brottslingen att, hur listigt han än
lyckats dölja sin brottslighet, skrika ut den för världen och
överantvardar honom därmed åt rättvisan. Även denna
aspekt är ny, trots den urgamla tron att »niurder will out»,
och ny i kanske än högre grad än den förra, ty det är väl
att märka, att denna impulsiva självangivelse icke m e d-
vetet har sin rot i samvetet. Sådan den av Poe fram-
ställes är den en faktor, som för första gången införes i
den psykopatiska prosaberättelsen. A andra sidan är det
tydligt, att Poes uppfattning av den brottsliga impulsen
som sitt eget korrektiv innebär ett erkännande av det on-
das begränsning. Hos skräckskolans författare var, säsom
redan framhållits, den uppfattningen allmän, att det ondas
makt förr eller senare måste komma till korta inför det
godas. I regel förverkliga de denna åsikt genom att låta
himlen stratfa skurkarna, men där skräckromantiken når
högst, hos Cazotte och Maturin, interpoleras i någon ringa
mån en faktor av helt annan psykologisk betydelse för att
vrida det snedvridna rätt igen, nämligen den mänskliga
viljan. Med denna sistnämnda uppfattning är Poes, så vitt
jag kan finna, i grunden besläktad, ty liksom i hans no-
veller den brottsliga impulsens triumf endast möjliggöres
genom en sjukdom i viljan, så framtvingas också i dessa
bekännelsen och straffet av en reaktion av viljan mot dess
egen sjuklighet. Denna reaktion är emellertid omedveten,
och därför måste den också för förståndet te sig ej blott
ofattbar utan orimlig. Också äro brottslingarne i de tre
historier, vari en impulsiv självangivelse av denna art äger
rum — The Black Cat, The Imp of the Perverse ^ och The
^ Woodberry gör (II, 427) liksom ifråga om Mr. Valdemar en
antydan, att The Imp of the Perverse företer någon likhet med Th.
T. Watts’ i det föregående omnämnda arbete. Jag hänvisar även för
denna Poe-novell till vad jag om detta yttrat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
