Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XXIX. Detektivhistorien efter Poe - Wilkie Collins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och om också hjälten i dem liksom hos Poe är detektiv, är
han alls ingen analytiker. Det är i mycket ringa mån
genom logiskt skarpsinne som bovarna uppspåras och fångas,
och ehuru deras gripande ibland försiggår under ganska
dramatiska former, förmår detta ej dölja torftigheten i
konstruktionen. I vanliga fall nöjer sig Waters med en skildring
av brottslingens person och bragder samt de
omständigheter under vilka anhållandet sker. Någon värdig
arvtagare till Poe är Waters sålunda icke. Snarare bevisa hans
arbeten, att ej vilken berättelse som helst, vari en detektiv
figurerar, är en detektivhistoria, åtminstone ej en sådan i
Poes mening.
Var Waters’ apparat ytterligt enkel, är hans landsman
Wilkie Collins’ så mycket mera invecklad. I hans
sensationsromaner spelar det kriminella elementet en mycket stor
roll och utnyttjas med en i tekniskt avseende och stundom
även ifråga om den psykologiska och sociala skildringen så
stor skicklighet, att det otvivelaktigt berättigar denne
författares verk till avsevärt större litterärt anseende än det i
allmänhet åtnjuter. »Wilkie Collins hat», säger Wolzogen
med rätta, »dem Sensationsroman zu künstlerischer Würde
verholfen und das höchste in der Gattung geleistet»[1]. Han
har emellertid blott skrivit en enda roman, som verkligen är
en detektivhistoria, nämligen den bekanta, till svenska flera
gånger översatta The Moonstone, vari en verklig detektiv,
Cuff, utreder trådarna, som äro så oerhört invecklade, att
de flesta läsare av denna roman efter blott ett par dagar
knappast torde vara i stånd att redogöra för handlingen. I
sitt slag är romanen ett sannskyldigt mästerverk och har
också erkänts som sådant, även av mycket fordrande
finsmakare, bl. a. av Swinburne, som benämnt den »a
wonderful story»[2]. Kompositionen är mästerlig, analysen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
